Familjehem

Har inte orkat sitta här. Man vill så gärna men orken räcker inte till. Känner att jag är på nergång o har varit det ett tag nu. Man går på tomgång.

Hur som helst så finns det lite positiva svar i livet. Sonen har fått ett familjehems placering. Vi ska dit nästa vecka o ta en kik på det o träffa familjen. Det är 32 mil från oss men det är ändå på rätt håll. Sonen ska sova över en natt där o sen bär det av för flytt.

Detta är en mellanlandning innan han flyttar hem. Hur länge det är tills dess vet ingen men bara att han kommit bort från behandlingshemmet känns som ett steg framåt i utvecklingen. Han får fortsatt behandling på det stället han hamnar på, så det är bara ett stort plus.

Förutom det ska man själv fungera i vardagen. Man har fler barn o ta hand om. Man glömmer att ta hand om sig själv. Man orkar inte helt enkelt. Många tror att livet är bra. De ser smilet i ansiktet på en men ingen ser gråten man har inom sig.

Folk frågar hur det är o man svarar bra. För vad annat kan man svara? Man kan inte säga som det är för ingen skulle förstå. Många skulle döma och komma med egna slutsatser.

Ibland kan jag ställa mig frågan vad livet går ut på egentligen, för det liv man lever idag är mestadels rena helvetet.

När jag ser tillbaka på mitt eget liv så är det helt ofattbart för mig idag att jag ännu finns. Man har kämpat i alla år för sin egen rättighet. Nu får man kämpa för sina barns. Visst. Det ska man göra men inte på det sättet som vi har fått göra. Folk är trångsynta o de ser bara det dom vill se. Varför kan folk inte se längre än så?