Det blir verkligen långt mellan inläggen men ibland så orkar man inte bara. Man lever vidare och dagarna går. Det finns i ens tankar varje dag men det är inte alla dagar man orkar ta tag i det.
Sonen är på skolläger. De ska sova över till i morgon,. Jag hoppas assistenten är med. De är 6 st i klassen. 5 pojkar och en flicka. Sonen har redan fått ögonen på henne. Och naturligtvis hon på sonen.
Sonen har lätt att få blickarna på sig av det motsatta könet. Han är mycket trevlig och charmig. Jag har försökt o förklarat för honom vad kärlek är o jag hoppas han tar in lite av vad jag säger.
Många tycker att en puss är oskyldigt, men det är inte det för min son. Inte med hans bagage. Jag tror dock att det ska gå bra.
Han kommer hem i helgen o sambon är borta den mesta av tiden på dagarna då han ska på kurs. Kommer bli lite jobbigt med all koll jag måste ha. Han får inte lämnas ensam med något av barnen o jag har de små med att ha koll på. Men jag klarar det men det tar mycket psykiskt. Man är på sin vakt hela tiden.
Nu ska jag sova iaf så jag önskar en god natt till er som läser.
onsdag 1 september 2010
fredag 30 juli 2010
Så här är min son
Sitter här och är trött. Borde gå o lägga mig men har svårt för att bara gå o göra det. Känner att jag är på väg in i en depression och det är väl inte konstigt egentligen. Sonen har landat i familjehemmet och vi har kunnat pusta ur lite.
Det går bra i hemmet. Jag är dock orolig över att han har fått för stora friheter. Jag vet inte vad jag ska göra heller. Sonen sitter vid internet på sena kvällen och han får sitta där en timma om dagen men då måste en vuxen vara med. Han har fått lite mer fria händer och får sitta ensam korta stunder. Han har varit i familjehemmet i en månad nu.
Ska jag fråga familjeföräldrarna om han fått sitta vid den tiden eller ska jag låta det vara? Det är familjen som har ansvaret. Men sen är det min son det handlar om. Gör han något som inte är bra så blir behandlingen inte bra om jag inte sätter stop för det som kanske är på väg att hända?
Usch. Jag vet inte vad jag ska göra.
I mitt förra inlägg så fick jag en kommentar som sa en del egentligen. Jag hade skrivit symtom på psykopat och sociopat. I kommentaren så stod det att det var symtom men att det inte sa så mycket om hur personen är (om jag inte har helt fel för mig). Jag ska beskriva min son ur mina ögon.
Han är en mycket djurvänlig kille som älskar fotboll och att köra cross. Han är en givmild kille som alltid vill väl men det inte alltid blir rätt för.
Jag har aldrig sett en kille som kämpat så mycket i sitt unga liv som han redan har gjort. Han står för et ahn gör och har gjort och vill förbättra det han vet inte är så bra.
När han var liten så brukade jag säga att han var som Emil i Lönneberga. Han vill alltid väl och gör mycket som inte är bra men han menar inget illa...egentligen.
Det är min son det. Sen har han andra sidor med och det är där det krockar för mig. Jag får inte ihop den bilden som proffsen har ritat upp för mig. Visst. Jag vet att han manipulerade( förhoppningsvis så är det slut med det), han har ljugit och har saknat empati, men frågan är om han verkligen har saknat empati. Han kanske rentav inte förstod hur han skulle uppföra sig?
Han har en utvecklingsförsening samt en språkstörning. Hur lätt är det att bli förstådd då? Kanske var det lättare att bara gå därifrån eller strunta i det för att slippa frågor mm m?
Jag vet inte. Jag hoppas att det är på rätt väg iaf. Familjehemmet har inte sett det som utredarna har gjort. Betyder det att det inte är så som de skrivit eller är det som sonen för dom bakom ljuset?
Det går bra i hemmet. Jag är dock orolig över att han har fått för stora friheter. Jag vet inte vad jag ska göra heller. Sonen sitter vid internet på sena kvällen och han får sitta där en timma om dagen men då måste en vuxen vara med. Han har fått lite mer fria händer och får sitta ensam korta stunder. Han har varit i familjehemmet i en månad nu.
Ska jag fråga familjeföräldrarna om han fått sitta vid den tiden eller ska jag låta det vara? Det är familjen som har ansvaret. Men sen är det min son det handlar om. Gör han något som inte är bra så blir behandlingen inte bra om jag inte sätter stop för det som kanske är på väg att hända?
Usch. Jag vet inte vad jag ska göra.
I mitt förra inlägg så fick jag en kommentar som sa en del egentligen. Jag hade skrivit symtom på psykopat och sociopat. I kommentaren så stod det att det var symtom men att det inte sa så mycket om hur personen är (om jag inte har helt fel för mig). Jag ska beskriva min son ur mina ögon.
Han är en mycket djurvänlig kille som älskar fotboll och att köra cross. Han är en givmild kille som alltid vill väl men det inte alltid blir rätt för.
Jag har aldrig sett en kille som kämpat så mycket i sitt unga liv som han redan har gjort. Han står för et ahn gör och har gjort och vill förbättra det han vet inte är så bra.
När han var liten så brukade jag säga att han var som Emil i Lönneberga. Han vill alltid väl och gör mycket som inte är bra men han menar inget illa...egentligen.
Det är min son det. Sen har han andra sidor med och det är där det krockar för mig. Jag får inte ihop den bilden som proffsen har ritat upp för mig. Visst. Jag vet att han manipulerade( förhoppningsvis så är det slut med det), han har ljugit och har saknat empati, men frågan är om han verkligen har saknat empati. Han kanske rentav inte förstod hur han skulle uppföra sig?
Han har en utvecklingsförsening samt en språkstörning. Hur lätt är det att bli förstådd då? Kanske var det lättare att bara gå därifrån eller strunta i det för att slippa frågor mm m?
Jag vet inte. Jag hoppas att det är på rätt väg iaf. Familjehemmet har inte sett det som utredarna har gjort. Betyder det att det inte är så som de skrivit eller är det som sonen för dom bakom ljuset?
lördag 24 juli 2010
Trött och sliten
Jag är däckad. Trött och sliten. Jag är inte så gammal, men just nu känner jag mig mer gammal än ung. Livet passerar och jag bara hänger med.
Man kan bara göra det bästa av det möjliga, men ibland så skulle man vilja ännu mer.
Möte nästa vecka. Ska bi intressant o höra hur allt har gått. Jag vet att man inte kan påskynda något men några framsteg borde man ju se. Jag vet oxå att ett bakslag ligger nära till hands. Kan bli så när utrymmet man har blir större. Har man då problem med att tyda signaler som min son har då är det svårt.
Sådant som vi går igenom nu är sådant man läser om i tidningarna. Det händer alla andra men inte en själv, men det är just det det har nu. Svårt att ta till sig ibland.
Man kan bara göra det bästa av det möjliga, men ibland så skulle man vilja ännu mer.
Möte nästa vecka. Ska bi intressant o höra hur allt har gått. Jag vet att man inte kan påskynda något men några framsteg borde man ju se. Jag vet oxå att ett bakslag ligger nära till hands. Kan bli så när utrymmet man har blir större. Har man då problem med att tyda signaler som min son har då är det svårt.
Sådant som vi går igenom nu är sådant man läser om i tidningarna. Det händer alla andra men inte en själv, men det är just det det har nu. Svårt att ta till sig ibland.
lördag 10 juli 2010
Psykopat och sociopat.
Sitter här och är dunderförkyld. Verkligen inte roligt att vara det i sommarvärmen. Vi ska få besök. De ska stanna här en vecka. Egentligen känner jag inte för att ha folk här men samtidigt så kan det vara bra. Det får en att tänka lite mindre på den verklighet man lever i.
Jag fick utredningen i min hand gällande min son häromdagen. Jag orkade inte läsa dom förrän i går. Det står inte så mycket med de två ord som mötte mina ögon säger allt.
Psykopat och Sociopat. Det är skrämmande ord. När jag hör dom orden o när jag läser om det så kan jag inte se min son framför mig. Men det är vad han kan bli om inte behandlingen tar som den ska. Han ska fortsätta att behandlas. Han ska gå i terapi. Både enskilda samtal samt i grupp.
Gruppterapi låter bra tycker jag. Det kan vara bra för sonen att se att han faktiskt inte är ensam i sin situation.
Jag går själv på samtal. Ibland så tycker jag att jag inte behöver det. Undrar varför jag ska gå där. Livet känns lätt att leva. Iaf just då. Sen ibland så känns det så tungt så tungt. Man känner att ingen förstår mig o mina känslor. Och det gör dom ju inte heller. För ingen vet hur jag känner det egentligen.
Pratade med sonen i går o han trivs där han bor nu och det känns skönt. Samtidigt som jag tycker det är kanon att han bor där han bor så saknar jag ändå min pojke. Jag saknar den pojke jag inte fick leva tillsammans med. Han flyttade innan han blev 13 år och idag är 16 1/2. Snart 3 år har han varit i andras händer.
Det är svårt ibland att erkänna att man inte har räckt till för sitt eget barn, men jag kunde inte ge honom det han behövde. Jag kunde inte ge honom tryggheten och det skydd han behövde. Både skydd mot andra och skydd mot sig själv.
Jag vet att det hade ingen kunnat gjort men tankarna finns där iaf. Jag är iaf fullt medveten om att jag gjorde rätt som skickade i väg honom. Ärligt talat så tror jag inte att livet hade sett ut som den gör idag om jag hade blundat för allt som hände.
Det kändes hemskt att anmäla sin egen son men vad skulle man göra? Jag hade inte hjälpt honom om jag hade blundat. Sonen är tacksam för vad jag gjort och han vill ha hjälp. Det känns bra. Då är han mottaglig för hjälp iaf. Sen är det bara om han kan ta emot den hjälpen på rätt sätt och kan leva därefter sen.
Kännetecken på en psykopat
Jag fick utredningen i min hand gällande min son häromdagen. Jag orkade inte läsa dom förrän i går. Det står inte så mycket med de två ord som mötte mina ögon säger allt.
Psykopat och Sociopat. Det är skrämmande ord. När jag hör dom orden o när jag läser om det så kan jag inte se min son framför mig. Men det är vad han kan bli om inte behandlingen tar som den ska. Han ska fortsätta att behandlas. Han ska gå i terapi. Både enskilda samtal samt i grupp.
Gruppterapi låter bra tycker jag. Det kan vara bra för sonen att se att han faktiskt inte är ensam i sin situation.
Jag går själv på samtal. Ibland så tycker jag att jag inte behöver det. Undrar varför jag ska gå där. Livet känns lätt att leva. Iaf just då. Sen ibland så känns det så tungt så tungt. Man känner att ingen förstår mig o mina känslor. Och det gör dom ju inte heller. För ingen vet hur jag känner det egentligen.
Pratade med sonen i går o han trivs där han bor nu och det känns skönt. Samtidigt som jag tycker det är kanon att han bor där han bor så saknar jag ändå min pojke. Jag saknar den pojke jag inte fick leva tillsammans med. Han flyttade innan han blev 13 år och idag är 16 1/2. Snart 3 år har han varit i andras händer.
Det är svårt ibland att erkänna att man inte har räckt till för sitt eget barn, men jag kunde inte ge honom det han behövde. Jag kunde inte ge honom tryggheten och det skydd han behövde. Både skydd mot andra och skydd mot sig själv.
Jag vet att det hade ingen kunnat gjort men tankarna finns där iaf. Jag är iaf fullt medveten om att jag gjorde rätt som skickade i väg honom. Ärligt talat så tror jag inte att livet hade sett ut som den gör idag om jag hade blundat för allt som hände.
Det kändes hemskt att anmäla sin egen son men vad skulle man göra? Jag hade inte hjälpt honom om jag hade blundat. Sonen är tacksam för vad jag gjort och han vill ha hjälp. Det känns bra. Då är han mottaglig för hjälp iaf. Sen är det bara om han kan ta emot den hjälpen på rätt sätt och kan leva därefter sen.
Kännetecken på en psykopat
- Munvig och charmig
- Ständigt behov av spänning och nya impulser
- Bristande ansvar för egna handlingar
- Mytomani, ljuger lätt och trovärdigt
- Svekfull och manipulativ
- Egocentrisk och grandios
- Saknar helt ånger och skuldkänslor
- Empatistörning (dålig inlevelseförmåga)
- Parasiterande livsstil/lever genom andra
- Bristande kontroll över beteendet, lättväckt aggressivitet
- Promiskuöst och egoistiskt sexualliv
- Tidiga beteendeproblem (före tolv års ålder)
- Kortsiktigt agerande, bristande långsiktig planering
- Impulsivitet
- Flackt känsloliv
- Frekventa äktenskap och samboförhållanden
- Ansvarslöst föräldraskap
- Ungdomskriminalitet (före 15 års ålder)
- Nya kriminella handlingar under permission
- Flera typer av lagbrott bland de följande tio: inbrott, rån, narkotika, olaga frihetsberövande, mord eller mordförsök, olaga vapeninnehav, sexualbrott, grov oaktsamhet, bedrägeri, rymning från fångvårdsanstalt.
onsdag 30 juni 2010
Ett steg närmare målet
Jag lovade mig själv med att fortsätta att skriva, men det löftet bröt jag rätt så snabbt. Orken har inte funnits. Det tar så mycket kraft o energi. Bara av att tänka.
Sonen är nu iaf hos en familj som är specialiserade på hans problematik och familjen har de resurser som behövs o får coaching 1 gång i veckan.
Sonen trivs. Han har inte varit där så länge men han verkar ändå känna sig hemma på något sätt. Det är skönt att han kan anpassa sig så pass bra som han gör. Det är nog svårare för mig som mamma att helhjärtat tycka det är bra.
Jo jag tycker det är bra, men man känner sig som misslyckad iaf, fast jag vet att jag inte ska det. Det han behandlas för kunde inte jag hjälpa. Jag vet det, men iaf.
Jag saknar den tiden vi inte fick tillsammans. 3 år under ett barns uppväxt är lång tid och en mycket viktig tid.
Vi har framtiden iaf. Den hade vi nog inte haft om vi inte hade fått hjälp o jag är tacksam för all hjälp vi fått, trots att det smärta i hjärtat.
Det ska gå en månad nu innan vi får träffas för han ska landa i den nya familjen först. Saknar honom så det gör ont ibland, men jag känner ändå mitt i allt att vi är på rätt väg. Vi har kommit ett steg närmare vårt mål.
Sonen är nu iaf hos en familj som är specialiserade på hans problematik och familjen har de resurser som behövs o får coaching 1 gång i veckan.
Sonen trivs. Han har inte varit där så länge men han verkar ändå känna sig hemma på något sätt. Det är skönt att han kan anpassa sig så pass bra som han gör. Det är nog svårare för mig som mamma att helhjärtat tycka det är bra.
Jo jag tycker det är bra, men man känner sig som misslyckad iaf, fast jag vet att jag inte ska det. Det han behandlas för kunde inte jag hjälpa. Jag vet det, men iaf.
Jag saknar den tiden vi inte fick tillsammans. 3 år under ett barns uppväxt är lång tid och en mycket viktig tid.
Vi har framtiden iaf. Den hade vi nog inte haft om vi inte hade fått hjälp o jag är tacksam för all hjälp vi fått, trots att det smärta i hjärtat.
Det ska gå en månad nu innan vi får träffas för han ska landa i den nya familjen först. Saknar honom så det gör ont ibland, men jag känner ändå mitt i allt att vi är på rätt väg. Vi har kommit ett steg närmare vårt mål.
lördag 12 juni 2010
Familjehem
Har inte orkat sitta här. Man vill så gärna men orken räcker inte till. Känner att jag är på nergång o har varit det ett tag nu. Man går på tomgång.
Hur som helst så finns det lite positiva svar i livet. Sonen har fått ett familjehems placering. Vi ska dit nästa vecka o ta en kik på det o träffa familjen. Det är 32 mil från oss men det är ändå på rätt håll. Sonen ska sova över en natt där o sen bär det av för flytt.
Detta är en mellanlandning innan han flyttar hem. Hur länge det är tills dess vet ingen men bara att han kommit bort från behandlingshemmet känns som ett steg framåt i utvecklingen. Han får fortsatt behandling på det stället han hamnar på, så det är bara ett stort plus.
Förutom det ska man själv fungera i vardagen. Man har fler barn o ta hand om. Man glömmer att ta hand om sig själv. Man orkar inte helt enkelt. Många tror att livet är bra. De ser smilet i ansiktet på en men ingen ser gråten man har inom sig.
Folk frågar hur det är o man svarar bra. För vad annat kan man svara? Man kan inte säga som det är för ingen skulle förstå. Många skulle döma och komma med egna slutsatser.
Ibland kan jag ställa mig frågan vad livet går ut på egentligen, för det liv man lever idag är mestadels rena helvetet.
När jag ser tillbaka på mitt eget liv så är det helt ofattbart för mig idag att jag ännu finns. Man har kämpat i alla år för sin egen rättighet. Nu får man kämpa för sina barns. Visst. Det ska man göra men inte på det sättet som vi har fått göra. Folk är trångsynta o de ser bara det dom vill se. Varför kan folk inte se längre än så?
Hur som helst så finns det lite positiva svar i livet. Sonen har fått ett familjehems placering. Vi ska dit nästa vecka o ta en kik på det o träffa familjen. Det är 32 mil från oss men det är ändå på rätt håll. Sonen ska sova över en natt där o sen bär det av för flytt.
Detta är en mellanlandning innan han flyttar hem. Hur länge det är tills dess vet ingen men bara att han kommit bort från behandlingshemmet känns som ett steg framåt i utvecklingen. Han får fortsatt behandling på det stället han hamnar på, så det är bara ett stort plus.
Förutom det ska man själv fungera i vardagen. Man har fler barn o ta hand om. Man glömmer att ta hand om sig själv. Man orkar inte helt enkelt. Många tror att livet är bra. De ser smilet i ansiktet på en men ingen ser gråten man har inom sig.
Folk frågar hur det är o man svarar bra. För vad annat kan man svara? Man kan inte säga som det är för ingen skulle förstå. Många skulle döma och komma med egna slutsatser.
Ibland kan jag ställa mig frågan vad livet går ut på egentligen, för det liv man lever idag är mestadels rena helvetet.
När jag ser tillbaka på mitt eget liv så är det helt ofattbart för mig idag att jag ännu finns. Man har kämpat i alla år för sin egen rättighet. Nu får man kämpa för sina barns. Visst. Det ska man göra men inte på det sättet som vi har fått göra. Folk är trångsynta o de ser bara det dom vill se. Varför kan folk inte se längre än så?
lördag 5 juni 2010
Trött och sliten
Har inte orkat skriva något. Allt går upp o ner. När man hör något positivt så ska negativa saker hända direkt. Nu är det positivt igen iaf. De tror ha hittat en familj bara 32 mil härifrån. Har vi tur så slipper vi Norrland.
Jag försöker hålla mig uppe på vattenytan. Men det är inte lätt när man har en stor son hemma som kräver mycket uppmärksamhet. Vi ger honom det men inget räcker. Iaf så känns det så.
Han får mycket. Det jag inte har försöker jag fixa. När man inte kan så får man dåligt samvete o man får höra att han aldrig får något.
Jag är trött. I morgon ska han till sin kontaktfamilj, men jag funderar på att skicka dit honom redan idag som det först var planerat. Han har inte varit snäll. Han ska i väg på fotbollsträning i morgon o det kostar pengar. Pengar som jag ger honom, men funderar starkt på att låta han missa det o åka till kontaktfamiljen idag i stället. Hans beteende måste få någon sorts av en konsekvens.
Nu ska jag ut i det fina vädret iaf o bara njuta av solen.
Jag försöker hålla mig uppe på vattenytan. Men det är inte lätt när man har en stor son hemma som kräver mycket uppmärksamhet. Vi ger honom det men inget räcker. Iaf så känns det så.
Han får mycket. Det jag inte har försöker jag fixa. När man inte kan så får man dåligt samvete o man får höra att han aldrig får något.
Jag är trött. I morgon ska han till sin kontaktfamilj, men jag funderar på att skicka dit honom redan idag som det först var planerat. Han har inte varit snäll. Han ska i väg på fotbollsträning i morgon o det kostar pengar. Pengar som jag ger honom, men funderar starkt på att låta han missa det o åka till kontaktfamiljen idag i stället. Hans beteende måste få någon sorts av en konsekvens.
Nu ska jag ut i det fina vädret iaf o bara njuta av solen.
