Det blir verkligen långt mellan inläggen men ibland så orkar man inte bara. Man lever vidare och dagarna går. Det finns i ens tankar varje dag men det är inte alla dagar man orkar ta tag i det.
Sonen är på skolläger. De ska sova över till i morgon,. Jag hoppas assistenten är med. De är 6 st i klassen. 5 pojkar och en flicka. Sonen har redan fått ögonen på henne. Och naturligtvis hon på sonen.
Sonen har lätt att få blickarna på sig av det motsatta könet. Han är mycket trevlig och charmig. Jag har försökt o förklarat för honom vad kärlek är o jag hoppas han tar in lite av vad jag säger.
Många tycker att en puss är oskyldigt, men det är inte det för min son. Inte med hans bagage. Jag tror dock att det ska gå bra.
Han kommer hem i helgen o sambon är borta den mesta av tiden på dagarna då han ska på kurs. Kommer bli lite jobbigt med all koll jag måste ha. Han får inte lämnas ensam med något av barnen o jag har de små med att ha koll på. Men jag klarar det men det tar mycket psykiskt. Man är på sin vakt hela tiden.
Nu ska jag sova iaf så jag önskar en god natt till er som läser.
onsdag 1 september 2010
fredag 30 juli 2010
Så här är min son
Sitter här och är trött. Borde gå o lägga mig men har svårt för att bara gå o göra det. Känner att jag är på väg in i en depression och det är väl inte konstigt egentligen. Sonen har landat i familjehemmet och vi har kunnat pusta ur lite.
Det går bra i hemmet. Jag är dock orolig över att han har fått för stora friheter. Jag vet inte vad jag ska göra heller. Sonen sitter vid internet på sena kvällen och han får sitta där en timma om dagen men då måste en vuxen vara med. Han har fått lite mer fria händer och får sitta ensam korta stunder. Han har varit i familjehemmet i en månad nu.
Ska jag fråga familjeföräldrarna om han fått sitta vid den tiden eller ska jag låta det vara? Det är familjen som har ansvaret. Men sen är det min son det handlar om. Gör han något som inte är bra så blir behandlingen inte bra om jag inte sätter stop för det som kanske är på väg att hända?
Usch. Jag vet inte vad jag ska göra.
I mitt förra inlägg så fick jag en kommentar som sa en del egentligen. Jag hade skrivit symtom på psykopat och sociopat. I kommentaren så stod det att det var symtom men att det inte sa så mycket om hur personen är (om jag inte har helt fel för mig). Jag ska beskriva min son ur mina ögon.
Han är en mycket djurvänlig kille som älskar fotboll och att köra cross. Han är en givmild kille som alltid vill väl men det inte alltid blir rätt för.
Jag har aldrig sett en kille som kämpat så mycket i sitt unga liv som han redan har gjort. Han står för et ahn gör och har gjort och vill förbättra det han vet inte är så bra.
När han var liten så brukade jag säga att han var som Emil i Lönneberga. Han vill alltid väl och gör mycket som inte är bra men han menar inget illa...egentligen.
Det är min son det. Sen har han andra sidor med och det är där det krockar för mig. Jag får inte ihop den bilden som proffsen har ritat upp för mig. Visst. Jag vet att han manipulerade( förhoppningsvis så är det slut med det), han har ljugit och har saknat empati, men frågan är om han verkligen har saknat empati. Han kanske rentav inte förstod hur han skulle uppföra sig?
Han har en utvecklingsförsening samt en språkstörning. Hur lätt är det att bli förstådd då? Kanske var det lättare att bara gå därifrån eller strunta i det för att slippa frågor mm m?
Jag vet inte. Jag hoppas att det är på rätt väg iaf. Familjehemmet har inte sett det som utredarna har gjort. Betyder det att det inte är så som de skrivit eller är det som sonen för dom bakom ljuset?
Det går bra i hemmet. Jag är dock orolig över att han har fått för stora friheter. Jag vet inte vad jag ska göra heller. Sonen sitter vid internet på sena kvällen och han får sitta där en timma om dagen men då måste en vuxen vara med. Han har fått lite mer fria händer och får sitta ensam korta stunder. Han har varit i familjehemmet i en månad nu.
Ska jag fråga familjeföräldrarna om han fått sitta vid den tiden eller ska jag låta det vara? Det är familjen som har ansvaret. Men sen är det min son det handlar om. Gör han något som inte är bra så blir behandlingen inte bra om jag inte sätter stop för det som kanske är på väg att hända?
Usch. Jag vet inte vad jag ska göra.
I mitt förra inlägg så fick jag en kommentar som sa en del egentligen. Jag hade skrivit symtom på psykopat och sociopat. I kommentaren så stod det att det var symtom men att det inte sa så mycket om hur personen är (om jag inte har helt fel för mig). Jag ska beskriva min son ur mina ögon.
Han är en mycket djurvänlig kille som älskar fotboll och att köra cross. Han är en givmild kille som alltid vill väl men det inte alltid blir rätt för.
Jag har aldrig sett en kille som kämpat så mycket i sitt unga liv som han redan har gjort. Han står för et ahn gör och har gjort och vill förbättra det han vet inte är så bra.
När han var liten så brukade jag säga att han var som Emil i Lönneberga. Han vill alltid väl och gör mycket som inte är bra men han menar inget illa...egentligen.
Det är min son det. Sen har han andra sidor med och det är där det krockar för mig. Jag får inte ihop den bilden som proffsen har ritat upp för mig. Visst. Jag vet att han manipulerade( förhoppningsvis så är det slut med det), han har ljugit och har saknat empati, men frågan är om han verkligen har saknat empati. Han kanske rentav inte förstod hur han skulle uppföra sig?
Han har en utvecklingsförsening samt en språkstörning. Hur lätt är det att bli förstådd då? Kanske var det lättare att bara gå därifrån eller strunta i det för att slippa frågor mm m?
Jag vet inte. Jag hoppas att det är på rätt väg iaf. Familjehemmet har inte sett det som utredarna har gjort. Betyder det att det inte är så som de skrivit eller är det som sonen för dom bakom ljuset?
lördag 24 juli 2010
Trött och sliten
Jag är däckad. Trött och sliten. Jag är inte så gammal, men just nu känner jag mig mer gammal än ung. Livet passerar och jag bara hänger med.
Man kan bara göra det bästa av det möjliga, men ibland så skulle man vilja ännu mer.
Möte nästa vecka. Ska bi intressant o höra hur allt har gått. Jag vet att man inte kan påskynda något men några framsteg borde man ju se. Jag vet oxå att ett bakslag ligger nära till hands. Kan bli så när utrymmet man har blir större. Har man då problem med att tyda signaler som min son har då är det svårt.
Sådant som vi går igenom nu är sådant man läser om i tidningarna. Det händer alla andra men inte en själv, men det är just det det har nu. Svårt att ta till sig ibland.
Man kan bara göra det bästa av det möjliga, men ibland så skulle man vilja ännu mer.
Möte nästa vecka. Ska bi intressant o höra hur allt har gått. Jag vet att man inte kan påskynda något men några framsteg borde man ju se. Jag vet oxå att ett bakslag ligger nära till hands. Kan bli så när utrymmet man har blir större. Har man då problem med att tyda signaler som min son har då är det svårt.
Sådant som vi går igenom nu är sådant man läser om i tidningarna. Det händer alla andra men inte en själv, men det är just det det har nu. Svårt att ta till sig ibland.
lördag 10 juli 2010
Psykopat och sociopat.
Sitter här och är dunderförkyld. Verkligen inte roligt att vara det i sommarvärmen. Vi ska få besök. De ska stanna här en vecka. Egentligen känner jag inte för att ha folk här men samtidigt så kan det vara bra. Det får en att tänka lite mindre på den verklighet man lever i.
Jag fick utredningen i min hand gällande min son häromdagen. Jag orkade inte läsa dom förrän i går. Det står inte så mycket med de två ord som mötte mina ögon säger allt.
Psykopat och Sociopat. Det är skrämmande ord. När jag hör dom orden o när jag läser om det så kan jag inte se min son framför mig. Men det är vad han kan bli om inte behandlingen tar som den ska. Han ska fortsätta att behandlas. Han ska gå i terapi. Både enskilda samtal samt i grupp.
Gruppterapi låter bra tycker jag. Det kan vara bra för sonen att se att han faktiskt inte är ensam i sin situation.
Jag går själv på samtal. Ibland så tycker jag att jag inte behöver det. Undrar varför jag ska gå där. Livet känns lätt att leva. Iaf just då. Sen ibland så känns det så tungt så tungt. Man känner att ingen förstår mig o mina känslor. Och det gör dom ju inte heller. För ingen vet hur jag känner det egentligen.
Pratade med sonen i går o han trivs där han bor nu och det känns skönt. Samtidigt som jag tycker det är kanon att han bor där han bor så saknar jag ändå min pojke. Jag saknar den pojke jag inte fick leva tillsammans med. Han flyttade innan han blev 13 år och idag är 16 1/2. Snart 3 år har han varit i andras händer.
Det är svårt ibland att erkänna att man inte har räckt till för sitt eget barn, men jag kunde inte ge honom det han behövde. Jag kunde inte ge honom tryggheten och det skydd han behövde. Både skydd mot andra och skydd mot sig själv.
Jag vet att det hade ingen kunnat gjort men tankarna finns där iaf. Jag är iaf fullt medveten om att jag gjorde rätt som skickade i väg honom. Ärligt talat så tror jag inte att livet hade sett ut som den gör idag om jag hade blundat för allt som hände.
Det kändes hemskt att anmäla sin egen son men vad skulle man göra? Jag hade inte hjälpt honom om jag hade blundat. Sonen är tacksam för vad jag gjort och han vill ha hjälp. Det känns bra. Då är han mottaglig för hjälp iaf. Sen är det bara om han kan ta emot den hjälpen på rätt sätt och kan leva därefter sen.
Kännetecken på en psykopat
Jag fick utredningen i min hand gällande min son häromdagen. Jag orkade inte läsa dom förrän i går. Det står inte så mycket med de två ord som mötte mina ögon säger allt.
Psykopat och Sociopat. Det är skrämmande ord. När jag hör dom orden o när jag läser om det så kan jag inte se min son framför mig. Men det är vad han kan bli om inte behandlingen tar som den ska. Han ska fortsätta att behandlas. Han ska gå i terapi. Både enskilda samtal samt i grupp.
Gruppterapi låter bra tycker jag. Det kan vara bra för sonen att se att han faktiskt inte är ensam i sin situation.
Jag går själv på samtal. Ibland så tycker jag att jag inte behöver det. Undrar varför jag ska gå där. Livet känns lätt att leva. Iaf just då. Sen ibland så känns det så tungt så tungt. Man känner att ingen förstår mig o mina känslor. Och det gör dom ju inte heller. För ingen vet hur jag känner det egentligen.
Pratade med sonen i går o han trivs där han bor nu och det känns skönt. Samtidigt som jag tycker det är kanon att han bor där han bor så saknar jag ändå min pojke. Jag saknar den pojke jag inte fick leva tillsammans med. Han flyttade innan han blev 13 år och idag är 16 1/2. Snart 3 år har han varit i andras händer.
Det är svårt ibland att erkänna att man inte har räckt till för sitt eget barn, men jag kunde inte ge honom det han behövde. Jag kunde inte ge honom tryggheten och det skydd han behövde. Både skydd mot andra och skydd mot sig själv.
Jag vet att det hade ingen kunnat gjort men tankarna finns där iaf. Jag är iaf fullt medveten om att jag gjorde rätt som skickade i väg honom. Ärligt talat så tror jag inte att livet hade sett ut som den gör idag om jag hade blundat för allt som hände.
Det kändes hemskt att anmäla sin egen son men vad skulle man göra? Jag hade inte hjälpt honom om jag hade blundat. Sonen är tacksam för vad jag gjort och han vill ha hjälp. Det känns bra. Då är han mottaglig för hjälp iaf. Sen är det bara om han kan ta emot den hjälpen på rätt sätt och kan leva därefter sen.
Kännetecken på en psykopat
- Munvig och charmig
- Ständigt behov av spänning och nya impulser
- Bristande ansvar för egna handlingar
- Mytomani, ljuger lätt och trovärdigt
- Svekfull och manipulativ
- Egocentrisk och grandios
- Saknar helt ånger och skuldkänslor
- Empatistörning (dålig inlevelseförmåga)
- Parasiterande livsstil/lever genom andra
- Bristande kontroll över beteendet, lättväckt aggressivitet
- Promiskuöst och egoistiskt sexualliv
- Tidiga beteendeproblem (före tolv års ålder)
- Kortsiktigt agerande, bristande långsiktig planering
- Impulsivitet
- Flackt känsloliv
- Frekventa äktenskap och samboförhållanden
- Ansvarslöst föräldraskap
- Ungdomskriminalitet (före 15 års ålder)
- Nya kriminella handlingar under permission
- Flera typer av lagbrott bland de följande tio: inbrott, rån, narkotika, olaga frihetsberövande, mord eller mordförsök, olaga vapeninnehav, sexualbrott, grov oaktsamhet, bedrägeri, rymning från fångvårdsanstalt.
onsdag 30 juni 2010
Ett steg närmare målet
Jag lovade mig själv med att fortsätta att skriva, men det löftet bröt jag rätt så snabbt. Orken har inte funnits. Det tar så mycket kraft o energi. Bara av att tänka.
Sonen är nu iaf hos en familj som är specialiserade på hans problematik och familjen har de resurser som behövs o får coaching 1 gång i veckan.
Sonen trivs. Han har inte varit där så länge men han verkar ändå känna sig hemma på något sätt. Det är skönt att han kan anpassa sig så pass bra som han gör. Det är nog svårare för mig som mamma att helhjärtat tycka det är bra.
Jo jag tycker det är bra, men man känner sig som misslyckad iaf, fast jag vet att jag inte ska det. Det han behandlas för kunde inte jag hjälpa. Jag vet det, men iaf.
Jag saknar den tiden vi inte fick tillsammans. 3 år under ett barns uppväxt är lång tid och en mycket viktig tid.
Vi har framtiden iaf. Den hade vi nog inte haft om vi inte hade fått hjälp o jag är tacksam för all hjälp vi fått, trots att det smärta i hjärtat.
Det ska gå en månad nu innan vi får träffas för han ska landa i den nya familjen först. Saknar honom så det gör ont ibland, men jag känner ändå mitt i allt att vi är på rätt väg. Vi har kommit ett steg närmare vårt mål.
Sonen är nu iaf hos en familj som är specialiserade på hans problematik och familjen har de resurser som behövs o får coaching 1 gång i veckan.
Sonen trivs. Han har inte varit där så länge men han verkar ändå känna sig hemma på något sätt. Det är skönt att han kan anpassa sig så pass bra som han gör. Det är nog svårare för mig som mamma att helhjärtat tycka det är bra.
Jo jag tycker det är bra, men man känner sig som misslyckad iaf, fast jag vet att jag inte ska det. Det han behandlas för kunde inte jag hjälpa. Jag vet det, men iaf.
Jag saknar den tiden vi inte fick tillsammans. 3 år under ett barns uppväxt är lång tid och en mycket viktig tid.
Vi har framtiden iaf. Den hade vi nog inte haft om vi inte hade fått hjälp o jag är tacksam för all hjälp vi fått, trots att det smärta i hjärtat.
Det ska gå en månad nu innan vi får träffas för han ska landa i den nya familjen först. Saknar honom så det gör ont ibland, men jag känner ändå mitt i allt att vi är på rätt väg. Vi har kommit ett steg närmare vårt mål.
lördag 12 juni 2010
Familjehem
Har inte orkat sitta här. Man vill så gärna men orken räcker inte till. Känner att jag är på nergång o har varit det ett tag nu. Man går på tomgång.
Hur som helst så finns det lite positiva svar i livet. Sonen har fått ett familjehems placering. Vi ska dit nästa vecka o ta en kik på det o träffa familjen. Det är 32 mil från oss men det är ändå på rätt håll. Sonen ska sova över en natt där o sen bär det av för flytt.
Detta är en mellanlandning innan han flyttar hem. Hur länge det är tills dess vet ingen men bara att han kommit bort från behandlingshemmet känns som ett steg framåt i utvecklingen. Han får fortsatt behandling på det stället han hamnar på, så det är bara ett stort plus.
Förutom det ska man själv fungera i vardagen. Man har fler barn o ta hand om. Man glömmer att ta hand om sig själv. Man orkar inte helt enkelt. Många tror att livet är bra. De ser smilet i ansiktet på en men ingen ser gråten man har inom sig.
Folk frågar hur det är o man svarar bra. För vad annat kan man svara? Man kan inte säga som det är för ingen skulle förstå. Många skulle döma och komma med egna slutsatser.
Ibland kan jag ställa mig frågan vad livet går ut på egentligen, för det liv man lever idag är mestadels rena helvetet.
När jag ser tillbaka på mitt eget liv så är det helt ofattbart för mig idag att jag ännu finns. Man har kämpat i alla år för sin egen rättighet. Nu får man kämpa för sina barns. Visst. Det ska man göra men inte på det sättet som vi har fått göra. Folk är trångsynta o de ser bara det dom vill se. Varför kan folk inte se längre än så?
Hur som helst så finns det lite positiva svar i livet. Sonen har fått ett familjehems placering. Vi ska dit nästa vecka o ta en kik på det o träffa familjen. Det är 32 mil från oss men det är ändå på rätt håll. Sonen ska sova över en natt där o sen bär det av för flytt.
Detta är en mellanlandning innan han flyttar hem. Hur länge det är tills dess vet ingen men bara att han kommit bort från behandlingshemmet känns som ett steg framåt i utvecklingen. Han får fortsatt behandling på det stället han hamnar på, så det är bara ett stort plus.
Förutom det ska man själv fungera i vardagen. Man har fler barn o ta hand om. Man glömmer att ta hand om sig själv. Man orkar inte helt enkelt. Många tror att livet är bra. De ser smilet i ansiktet på en men ingen ser gråten man har inom sig.
Folk frågar hur det är o man svarar bra. För vad annat kan man svara? Man kan inte säga som det är för ingen skulle förstå. Många skulle döma och komma med egna slutsatser.
Ibland kan jag ställa mig frågan vad livet går ut på egentligen, för det liv man lever idag är mestadels rena helvetet.
När jag ser tillbaka på mitt eget liv så är det helt ofattbart för mig idag att jag ännu finns. Man har kämpat i alla år för sin egen rättighet. Nu får man kämpa för sina barns. Visst. Det ska man göra men inte på det sättet som vi har fått göra. Folk är trångsynta o de ser bara det dom vill se. Varför kan folk inte se längre än så?
lördag 5 juni 2010
Trött och sliten
Har inte orkat skriva något. Allt går upp o ner. När man hör något positivt så ska negativa saker hända direkt. Nu är det positivt igen iaf. De tror ha hittat en familj bara 32 mil härifrån. Har vi tur så slipper vi Norrland.
Jag försöker hålla mig uppe på vattenytan. Men det är inte lätt när man har en stor son hemma som kräver mycket uppmärksamhet. Vi ger honom det men inget räcker. Iaf så känns det så.
Han får mycket. Det jag inte har försöker jag fixa. När man inte kan så får man dåligt samvete o man får höra att han aldrig får något.
Jag är trött. I morgon ska han till sin kontaktfamilj, men jag funderar på att skicka dit honom redan idag som det först var planerat. Han har inte varit snäll. Han ska i väg på fotbollsträning i morgon o det kostar pengar. Pengar som jag ger honom, men funderar starkt på att låta han missa det o åka till kontaktfamiljen idag i stället. Hans beteende måste få någon sorts av en konsekvens.
Nu ska jag ut i det fina vädret iaf o bara njuta av solen.
Jag försöker hålla mig uppe på vattenytan. Men det är inte lätt när man har en stor son hemma som kräver mycket uppmärksamhet. Vi ger honom det men inget räcker. Iaf så känns det så.
Han får mycket. Det jag inte har försöker jag fixa. När man inte kan så får man dåligt samvete o man får höra att han aldrig får något.
Jag är trött. I morgon ska han till sin kontaktfamilj, men jag funderar på att skicka dit honom redan idag som det först var planerat. Han har inte varit snäll. Han ska i väg på fotbollsträning i morgon o det kostar pengar. Pengar som jag ger honom, men funderar starkt på att låta han missa det o åka till kontaktfamiljen idag i stället. Hans beteende måste få någon sorts av en konsekvens.
Nu ska jag ut i det fina vädret iaf o bara njuta av solen.
fredag 28 maj 2010
Att orka leva
Jag vill skrika rakt ut. Skrika så de i Kina hade reagerat. Skrika ut all ångest och oro, men det kan jag ju inte göra. Man måste försöka leva ett normalt liv trots att vi faktiskt inte har det.
Ett telefonsamtal idag fick mig att dala ner ännu en liten bit. Jag vet att allt görs för mitt barns bästa men det hjälper inte i all besvikelse alltid.
De familjehem de hade gett som förslag var idag uteslutet. Naturligtvis så hade den bästa platsen redan getts till någon annan. Det andra de hade var inte heller aktuellt. Nu finns det alltså ingen plats. Inte i närheten. De pratar om Norrland. Som är över 100 mil härifrån.
Visst är det bra om de hittar en bra plats som kan hjälpa min son, men över 100 mil bort? Det känns så jävligt.
Jag måste ta mig ut en sväng och skingra lite tankar. Försöka se det positiva i allt detta så man orkar med allt som händer o sker.
Läs även andra bloggares åsikter om familjehem, placering, livet
Ett telefonsamtal idag fick mig att dala ner ännu en liten bit. Jag vet att allt görs för mitt barns bästa men det hjälper inte i all besvikelse alltid.
De familjehem de hade gett som förslag var idag uteslutet. Naturligtvis så hade den bästa platsen redan getts till någon annan. Det andra de hade var inte heller aktuellt. Nu finns det alltså ingen plats. Inte i närheten. De pratar om Norrland. Som är över 100 mil härifrån.
Visst är det bra om de hittar en bra plats som kan hjälpa min son, men över 100 mil bort? Det känns så jävligt.
Jag måste ta mig ut en sväng och skingra lite tankar. Försöka se det positiva i allt detta så man orkar med allt som händer o sker.
Läs även andra bloggares åsikter om familjehem, placering, livet
torsdag 27 maj 2010
Familjehem
Mötet idag kändes bra. Ett familjehem planeras och de är specialiserade på området. Kanske blir det bra iaf?
Jag är fruktansvärt trött. Det tar mycket kraft o energi. Man måste orka med hur mycket som helst. Nu blir det sängen iaf.
Jag är fruktansvärt trött. Det tar mycket kraft o energi. Man måste orka med hur mycket som helst. Nu blir det sängen iaf.
På väg
Var på möte nu i morse o det gick bra. Känns som att vi är på väg till ett nytt steg. Ett steg närmare hemmet, fast jag vet att det är långt kvar dit.
Ett familjehem planeras och förhoppningsvis så har de ett på G. Ligger iofs 30 mil härifrån. Samma mil avstånd som nu fast detta läget är bättre då vi är mer på det hållet än på det andra.
Försökte ringa till sonen i går men han var o fiskade. Skönt för honom att komma ut lite mitt i allt som händer.
Det känns rätt så ok idag iaf.
Ett familjehem planeras och förhoppningsvis så har de ett på G. Ligger iofs 30 mil härifrån. Samma mil avstånd som nu fast detta läget är bättre då vi är mer på det hållet än på det andra.
Försökte ringa till sonen i går men han var o fiskade. Skönt för honom att komma ut lite mitt i allt som händer.
Det känns rätt så ok idag iaf.
tisdag 25 maj 2010
Avslag
I allt detta såg man ett litet ljus i att han hade kommit in på skolan. Han skulle få gå den linje som han ville. Jag dubbelkollade om han hade kommit in o det hade han. Ett besök var inbokat men idag...två dagar innan besöket så ringer dom i säger att han platsade inte in. Hans person så att säga.
Ren jävla bullshit! Han var inkommen. De vill inte ha honom där pga hans problematik. Kan inte vara annat. Varför säger de först ja o sedan nej isf? Nej jag tror inte de vill ha honom. Det är säkrast för dom antagligen. De slipper problemen.
Hur ska det nu bli? Vad ska han nu göra om dagarna? Jag blir knäppare än vad jag redan är!
Ren jävla bullshit! Han var inkommen. De vill inte ha honom där pga hans problematik. Kan inte vara annat. Varför säger de först ja o sedan nej isf? Nej jag tror inte de vill ha honom. Det är säkrast för dom antagligen. De slipper problemen.
Hur ska det nu bli? Vad ska han nu göra om dagarna? Jag blir knäppare än vad jag redan är!
Ångest
Har inte fått någon ro i själen. Går med ständig ångest och oro. Man går o lägger sig på kvällen med oro i magen o vaknar upp med oro i magen. Tankarna går bara till stora sonen. Man är orolig för hur det kommer att bli. Hur hans liv kommer att bli.
Han är 16 år o har lika stor rätt att vara ute i samhället som vilken 16 åring som helst. Men sonen är inte som vilken 16 åring som helst heller. Det är så svårt. Hur man än vänder o vrider på det så står man kvar i ruta ett.
Ska i väg till skolan om några dagar o se hur det ser ut där. Sen ska jag ta med kommunen vilken hjälp o stöd han kan få för han måste ändå leva så normalt liv som möjligt.
Livet är verkligen inte enkelt!
Han är 16 år o har lika stor rätt att vara ute i samhället som vilken 16 åring som helst. Men sonen är inte som vilken 16 åring som helst heller. Det är så svårt. Hur man än vänder o vrider på det så står man kvar i ruta ett.
Ska i väg till skolan om några dagar o se hur det ser ut där. Sen ska jag ta med kommunen vilken hjälp o stöd han kan få för han måste ändå leva så normalt liv som möjligt.
Livet är verkligen inte enkelt!
måndag 24 maj 2010
Platsen uppsagd
Det var ett tag sen jag skrev. Jag har inte orkat skriva något. Det är mycket nu. Min son blir utskriven från behandlingshemmet. Han är inte färdigbehandlad men hemmet vill ha ut honom innan sommarlovet börjar. Kommunen har alltså 30 dagar på sig att hitta något till honom.
Han ligger fortfarande i högriskzonen. Hemmet är oroliga för hur det kommer att bli med vikarierna som kommer till sommaren så det är därför som de vill ha ut honom.
Jag sa att det var dålig stil. Förstår inte hur de bara kan göra så. Har de inga skyldigheter?
Han börjar skolan till hösten och jag hade hoppats på att kommunen skulle ta dessa sommarmånaderna till att få ihop något bra till hösten. Nu får de ta det nu i stället.
Man börjar fundera på hur livet ska te sig för sonen. Han ska bli 17 i år o han är fortfarande i riskzonen för återfall. Nu pratas det om att han kan vara överlägsen då det gäller kvinnor o han drar fördel av det. Låter ofattbart.
Det är svårt att ta till sig allt det för jag ser en oskyldig liten kille framför mig. Det är han på ett sätt för han kan inte styra sig själv.
Det är jobbigt nu men jag ska försöka fortsätta att skriva.
Han ligger fortfarande i högriskzonen. Hemmet är oroliga för hur det kommer att bli med vikarierna som kommer till sommaren så det är därför som de vill ha ut honom.
Jag sa att det var dålig stil. Förstår inte hur de bara kan göra så. Har de inga skyldigheter?
Han börjar skolan till hösten och jag hade hoppats på att kommunen skulle ta dessa sommarmånaderna till att få ihop något bra till hösten. Nu får de ta det nu i stället.
Man börjar fundera på hur livet ska te sig för sonen. Han ska bli 17 i år o han är fortfarande i riskzonen för återfall. Nu pratas det om att han kan vara överlägsen då det gäller kvinnor o han drar fördel av det. Låter ofattbart.
Det är svårt att ta till sig allt det för jag ser en oskyldig liten kille framför mig. Det är han på ett sätt för han kan inte styra sig själv.
Det är jobbigt nu men jag ska försöka fortsätta att skriva.
söndag 9 maj 2010
Trött efter gårdagen
Trött efter gårdagen. Vi hade fest för min sambo som fyllde jämt. Sonen var hemma och det var jätteroligt. Det tar dock mycket energi då man måste hela tiden vara på sin vakt.
Vi åt gott iaf och hade en mycket trevlig dag och kväll.
Har pratat med honom idag i telefonen o han var lite trött. Han kom inte tillbaka tll behandlingshemmet förrän vid 12 på natten.
I morgon ska jag kontakta soc o höra med dom hur de har tänkt sig med umgängena i sommar samt vart sonen ska ta vägen på helgerna när han börjar i internatskolan. Det finns ingen personal på helgerna där o han måste ha tillsyn. Frågan är vart de har tänkt att han ska vara.
Jag tvivlar starkt på att han får komma hem till oss då det finns fler barn i hemmet.
Nu ska jag faktiskt lägga mig. Är dödstrött.
Vi åt gott iaf och hade en mycket trevlig dag och kväll.
Har pratat med honom idag i telefonen o han var lite trött. Han kom inte tillbaka tll behandlingshemmet förrän vid 12 på natten.
I morgon ska jag kontakta soc o höra med dom hur de har tänkt sig med umgängena i sommar samt vart sonen ska ta vägen på helgerna när han börjar i internatskolan. Det finns ingen personal på helgerna där o han måste ha tillsyn. Frågan är vart de har tänkt att han ska vara.
Jag tvivlar starkt på att han får komma hem till oss då det finns fler barn i hemmet.
Nu ska jag faktiskt lägga mig. Är dödstrött.
fredag 7 maj 2010
BRIS för vuxna. Kanon!
Äntligen helg. Min stora son kommer hem över dagen i morgon! Personalen ringde o berättade att han varit lite upp o ner under veckans gång. Inte konstigt tycker jag. Han trodde o önskade säkert att riskbedömningen skulle varit bättre.
Han har visat ett respektlöst beteende för lärarna. Speciellt de kvinnliga. Av säkerhets skäl så går han inte i skolan nu utan han får hem undervisning. Jag har sagt det innan till personalen o jag gjorde det igen. Kanske skulle en utomstående person prata med min son. Ha någon han kan spy galla åt.
Personalen sa att det fanns många på hemmet som han kunde prata med men jag sa att det inte var samma sak. Vilket jag inte tycker. Han vet ju att om han pratar med en personal så rapporterar den vidare till nästa personal.
Ska prata med sonen i morgon tänkte jag om det o höra vad han säger om förslaget. Han kanske rentav inte vill.
Jag tycker det är skönt att prata. Få ur sig lite av det man tänker på. Läste idag på aftonbladet att det finns BRIS för vuxna nu. Det är en toppenidé faktiskt. Inte helt fel. Föräldrastöd kan jag skriva under på att man behöver.
Läs mer i Skånskan.se
Nu ska jag lägga mig. God natt o sov gott.
Läs även andra bloggares åsikter om BRIS,
Han har visat ett respektlöst beteende för lärarna. Speciellt de kvinnliga. Av säkerhets skäl så går han inte i skolan nu utan han får hem undervisning. Jag har sagt det innan till personalen o jag gjorde det igen. Kanske skulle en utomstående person prata med min son. Ha någon han kan spy galla åt.
Personalen sa att det fanns många på hemmet som han kunde prata med men jag sa att det inte var samma sak. Vilket jag inte tycker. Han vet ju att om han pratar med en personal så rapporterar den vidare till nästa personal.
Ska prata med sonen i morgon tänkte jag om det o höra vad han säger om förslaget. Han kanske rentav inte vill.
Jag tycker det är skönt att prata. Få ur sig lite av det man tänker på. Läste idag på aftonbladet att det finns BRIS för vuxna nu. Det är en toppenidé faktiskt. Inte helt fel. Föräldrastöd kan jag skriva under på att man behöver.
Läs mer i Skånskan.se
Nu ska jag lägga mig. God natt o sov gott.
Läs även andra bloggares åsikter om BRIS,
onsdag 5 maj 2010
Samtal med behandlaren
Pratade med sonens "lärare". Han som behandlar honom. Han var orolig naturligtvis efter denna riskbedömningen. Han blev ledsen o besviken. Ja o vem blev inte det. Han som jag trodde att det skulle vara lägre som tex måttlig, men nu stod det som innan, hög risk.
Det innebär att det är under stor uppsikt som våra träffar sker under då jag har barn som är yngre än sonen. För sonens skull o för andra barn som han träffar naturligtvis.
Det är jobbigt. När man träffas så går det så mycket energi till att bara hålla koll på honom. Man kan inte vara överallt eller umgås överallt. Bad är inte att tänka på bara. Inte heller aktiviteter där det ingår kroppskontakt. Lekar mm.
Han har iaf kommit in på skolan så det blir internat skola med personal 24 timmar om dygnet o sedan förmodligen en kontaktperson som är med honom. Han ska fortsättas att behandlas med. Jag hoppas verkligen att det blir bättre för är det tvångsmässiga tankar han har så blir det svårare.
Det fanns andra saker som blivit bättre så allt var ju inte negativt o skönt var ju det, men tyvärr så blir man ändå nervös o orolig för det andra som var mindre bra. Jag försöker iaf att poängtera det positiva när jag pratar med sonen o för mig själv annars med.
Nu är jag lagom trött så det blir sängen för mig nu.
Läs även andra bloggares åsikter om blottare, risk, riskbedömning,
Det innebär att det är under stor uppsikt som våra träffar sker under då jag har barn som är yngre än sonen. För sonens skull o för andra barn som han träffar naturligtvis.
Det är jobbigt. När man träffas så går det så mycket energi till att bara hålla koll på honom. Man kan inte vara överallt eller umgås överallt. Bad är inte att tänka på bara. Inte heller aktiviteter där det ingår kroppskontakt. Lekar mm.
Han har iaf kommit in på skolan så det blir internat skola med personal 24 timmar om dygnet o sedan förmodligen en kontaktperson som är med honom. Han ska fortsättas att behandlas med. Jag hoppas verkligen att det blir bättre för är det tvångsmässiga tankar han har så blir det svårare.
Det fanns andra saker som blivit bättre så allt var ju inte negativt o skönt var ju det, men tyvärr så blir man ändå nervös o orolig för det andra som var mindre bra. Jag försöker iaf att poängtera det positiva när jag pratar med sonen o för mig själv annars med.
Nu är jag lagom trött så det blir sängen för mig nu.
Läs även andra bloggares åsikter om blottare, risk, riskbedömning,
tisdag 4 maj 2010
Orken finns inte
Det är så mycket som händer runt en och allt har ett samband sägs det. Ja det är klart att det har. Det är inte bara för dom utan även för oss. Jag anser inte att vi har fått det stöd vi behöver och det har resulterat i att vi har haft för lite ork o energi till annat.
Men det spelar ingen roll. Det är som det är o jag orkar inte mer. Inte idag iaf. Man kämpar o kämpar o ändå står man kvar på samma ställe.
Men det spelar ingen roll. Det är som det är o jag orkar inte mer. Inte idag iaf. Man kämpar o kämpar o ändå står man kvar på samma ställe.
måndag 3 maj 2010
Sexuell avvikelse
Jag har sovit som en stock i natt. Det första man tänker på när man vaknar är livet som finns runt en just nu. Vi har blivit lovade stöd av soc för att orka med vardagen. Det är tungt att ha en son med en sexuell avvikelse och med grav beteendestörning.
Vi skulle få avlastning bla. Vi skulle få någon att prata med. Speciellt någon som kan det här med sonens problematik. Inget av det har hänt än. Sonen har varit där 2 1/2 år men inget av det har alltså hänt än.
Man börjar bli trött på att slå sig fram. Man måste ta reda på rättigheter o slåss för dom. Man har inte det tillräckligt svårt iaf tydligen.
Vi skulle få avlastning bla. Vi skulle få någon att prata med. Speciellt någon som kan det här med sonens problematik. Inget av det har hänt än. Sonen har varit där 2 1/2 år men inget av det har alltså hänt än.
Man börjar bli trött på att slå sig fram. Man måste ta reda på rättigheter o slåss för dom. Man har inte det tillräckligt svårt iaf tydligen.
Internatskola
Det har varit en lång dag. Jag kunde inte följa med på mötet. Det dåliga samvetet gör sig påmind. Jag ville gärna vara där när sonen fick nyheten om riskbedömningen. Visste inte hur besviken han skulle bli.
De från soc ringde mig o frågade om det var något speciellt som jag ville få fram under mötet o det är ju hans skolgång. Han har kommit in på en gymnasielinje. Det är bara det att det är ett internat. Fördelen är att det är med 24 timmars passning av personal. Personalen har däremot inte en utbildningen som krävs för sonens problematik.
Min önskan var att sonen skulle få gå på internatet o sen kanske ha en assistent som är enbart där för honom. Det gick igenom. Sonen ville så gärna gå där o jag är lättad för att det gick. Har inte hunnit prata med honom men soc ringde tillbaka o sa att det gått bra.
Ringde sonen innan men han var ute så han skulle ringa lite senare.
Varit o pratat med min samtals kontak. Det var skönt att ventilera lite. Nu är jag lagom trött. Det är skönt att dagen snart är slut.
De från soc ringde mig o frågade om det var något speciellt som jag ville få fram under mötet o det är ju hans skolgång. Han har kommit in på en gymnasielinje. Det är bara det att det är ett internat. Fördelen är att det är med 24 timmars passning av personal. Personalen har däremot inte en utbildningen som krävs för sonens problematik.
Min önskan var att sonen skulle få gå på internatet o sen kanske ha en assistent som är enbart där för honom. Det gick igenom. Sonen ville så gärna gå där o jag är lättad för att det gick. Har inte hunnit prata med honom men soc ringde tillbaka o sa att det gått bra.
Ringde sonen innan men han var ute så han skulle ringa lite senare.
Varit o pratat med min samtals kontak. Det var skönt att ventilera lite. Nu är jag lagom trött. Det är skönt att dagen snart är slut.
söndag 2 maj 2010
Riskbedömning
I morgon ska riskbedömningen släppas. Jag har redan fått den men jag kan inte följa med på mötet. Sonen är förväntansfull. Han kommer hem på lördag över dagen och han sa i telefonen i går när jag pratade med honom att han skulle sova över hos oss om riskbedömningen visade sig att vara ok.
Han vet inte om att det fortfarande är hög risk. Vilket innebär att det inte blir övernattning. Det blir samma regler som innan. Det är jobbigt. Speciellt för honom då han har sina förväntningar o förhoppningar. Jag höll på att knäckas helt för jag trodde det skulle gå bra.
Livet blev definitivt inte som man hade tänkt sig det.
Sonen ringde idag o han sa att han varit på behandling under hela minsta syskonets uppväxt. Han berättade om en gång då lillebror var reserverad. Det har bara varit den gången men iaf. Jag förstår honom. Det är något som han missat och det är klart att han tycker det är jobbigt.
Man blir förbannad på hela systemet. Allt ska ta en sådan tid.
Han vet inte om att det fortfarande är hög risk. Vilket innebär att det inte blir övernattning. Det blir samma regler som innan. Det är jobbigt. Speciellt för honom då han har sina förväntningar o förhoppningar. Jag höll på att knäckas helt för jag trodde det skulle gå bra.
Livet blev definitivt inte som man hade tänkt sig det.
Sonen ringde idag o han sa att han varit på behandling under hela minsta syskonets uppväxt. Han berättade om en gång då lillebror var reserverad. Det har bara varit den gången men iaf. Jag förstår honom. Det är något som han missat och det är klart att han tycker det är jobbigt.
Man blir förbannad på hela systemet. Allt ska ta en sådan tid.
Sexuell avvikelse
När man hörde ordet parafili för ett år sedan så visste jag knappt vad det var. Sökte man på google om ordet så fick man fram sexuell avvikelse. Man tänkte att det rör sig om människor som är okända för mig. Det är sådant man enbart läser i tidningarna o det handlar alltid om några andra.
Nu sitter jag här o läser om det o inser att jag läser om min egen son. Han är inte i vuxen ålder så han kan inte få diagnosen (än). Han behandlas och har gjort det i snart 1 1/2 år. Innan dess så behandlades han för sin beteendestörning i ett år.
En vistelse som bara skulle vara i 4 månader är nu uppe i 2 1/2 år. Jag har fått veta att sonen min kan hamna under rubriken exhibitionism.
När jag ser de orden, parafili och exhibitionism så ser jag helt andra människor. Inte min egen son. Han är inte den människan. Nu vet jag att han har den läggningen men jag känner oxå till den andra sidan av honom. Den goda killen som bara vill alla andra väl. Han är rädd om andra människor. Hur skulle han kunna vara den killen?
Mitt liv är en lögn. Jag har ingen som jag kan prata med för ingen skulle förstå. Jo de som själva är i samma situation men jag menar människor som jag har runt min mig i min vardag. De frågar hur det är. jo det är bra säger jag. Jag skulle omöjligt kunna säga att jag mår skit för att mitt liv är i ett enda stort kaos.
Skulle jag berätta om hur min vardag egentligen är så döms man innan man har sagt halva meningarna för ingen skulle förstå hur det är att leva i detta vi i familjen lever i. Om de inte själva vet hur det är.
Min son ses redan av en del som en onormal kille som borde låsas in. De ser bara handlingarna och hör rykten. De ser inte helheten i det.
Läs även andra bloggares åsikter om exhibitionism, parafili, sexuella övergrepp, övergrepp, blottare, Sexuell avvikelse
Nu sitter jag här o läser om det o inser att jag läser om min egen son. Han är inte i vuxen ålder så han kan inte få diagnosen (än). Han behandlas och har gjort det i snart 1 1/2 år. Innan dess så behandlades han för sin beteendestörning i ett år.
En vistelse som bara skulle vara i 4 månader är nu uppe i 2 1/2 år. Jag har fått veta att sonen min kan hamna under rubriken exhibitionism.
När jag ser de orden, parafili och exhibitionism så ser jag helt andra människor. Inte min egen son. Han är inte den människan. Nu vet jag att han har den läggningen men jag känner oxå till den andra sidan av honom. Den goda killen som bara vill alla andra väl. Han är rädd om andra människor. Hur skulle han kunna vara den killen?
Mitt liv är en lögn. Jag har ingen som jag kan prata med för ingen skulle förstå. Jo de som själva är i samma situation men jag menar människor som jag har runt min mig i min vardag. De frågar hur det är. jo det är bra säger jag. Jag skulle omöjligt kunna säga att jag mår skit för att mitt liv är i ett enda stort kaos.
Skulle jag berätta om hur min vardag egentligen är så döms man innan man har sagt halva meningarna för ingen skulle förstå hur det är att leva i detta vi i familjen lever i. Om de inte själva vet hur det är.
Min son ses redan av en del som en onormal kille som borde låsas in. De ser bara handlingarna och hör rykten. De ser inte helheten i det.
Läs även andra bloggares åsikter om exhibitionism, parafili, sexuella övergrepp, övergrepp, blottare, Sexuell avvikelse
lördag 1 maj 2010
Mitt liv här o nu
Sitter här o funderade om jag skulle öppna en blogg eller ej. Funderade varför jag skulle göra det. Vad syftet skulle vara.
Ja syftet med bloggen är att jag behöver få ur mig lite av det jag tänker och bär på. Anonymt. För jag är inte ensam i min vardag.
Jag tar en dag i taget. Den ena dagen är aldrig den andra lik. Ena dagen så klarar man nästan av att flytta berg. Den andra dagen så orkar man knappt gå upp ur sängen.
Ja syftet med bloggen är att jag behöver få ur mig lite av det jag tänker och bär på. Anonymt. För jag är inte ensam i min vardag.
Jag tar en dag i taget. Den ena dagen är aldrig den andra lik. Ena dagen så klarar man nästan av att flytta berg. Den andra dagen så orkar man knappt gå upp ur sängen.
