Ett steg närmare målet

Jag lovade mig själv med att fortsätta att skriva, men det löftet bröt jag rätt så snabbt. Orken har inte funnits. Det tar så mycket kraft o energi. Bara av att tänka.

Sonen är nu iaf hos en familj som är specialiserade på hans problematik och familjen har de resurser som behövs o får coaching 1 gång i veckan.

Sonen trivs. Han har inte varit där så länge men han verkar ändå känna sig hemma på något sätt. Det är skönt att han kan anpassa sig så pass bra som han gör. Det är nog svårare för mig som mamma att helhjärtat tycka det är bra.

Jo jag tycker det är bra, men man känner sig som misslyckad iaf, fast jag vet att jag inte ska det. Det han behandlas för kunde inte jag hjälpa. Jag vet det, men iaf.

Jag saknar den tiden vi inte fick tillsammans. 3 år under ett barns uppväxt är lång tid och en mycket viktig tid.

Vi har framtiden iaf. Den hade vi nog inte haft om vi inte hade fått hjälp o jag är tacksam för all hjälp vi fått, trots att det smärta i hjärtat.

Det ska gå en månad nu innan vi får träffas för han ska landa i den nya familjen först. Saknar honom så det gör ont ibland, men jag känner ändå mitt i allt att vi är på rätt väg. Vi har kommit ett steg närmare vårt mål.