Jag vill skrika rakt ut. Skrika så de i Kina hade reagerat. Skrika ut all ångest och oro, men det kan jag ju inte göra. Man måste försöka leva ett normalt liv trots att vi faktiskt inte har det.
Ett telefonsamtal idag fick mig att dala ner ännu en liten bit. Jag vet att allt görs för mitt barns bästa men det hjälper inte i all besvikelse alltid.
De familjehem de hade gett som förslag var idag uteslutet. Naturligtvis så hade den bästa platsen redan getts till någon annan. Det andra de hade var inte heller aktuellt. Nu finns det alltså ingen plats. Inte i närheten. De pratar om Norrland. Som är över 100 mil härifrån.
Visst är det bra om de hittar en bra plats som kan hjälpa min son, men över 100 mil bort? Det känns så jävligt.
Jag måste ta mig ut en sväng och skingra lite tankar. Försöka se det positiva i allt detta så man orkar med allt som händer o sker.
Läs även andra bloggares åsikter om familjehem, placering, livet
skip to main |
skip to sidebar
Online:
Idag:
Veckan:
Månad:
Totalt:
Pages
Om mig
- Att leva i en lögn
- Jag kallas för Nova och jag lever i en lögn. Det är mycket som man skulle vilja ha sagt men som man inte kan få fram. Livet blev inte som man trodde. Jag somnade in i en dröm o vaknade upp i en mardröm.
Länkar
Follow this blog with bloglovin
Bloggintresserade
Besökare
Online:
Idag:
Veckan:
Månad:
Totalt:
2 kommentarer:
Hej,
Har nu läst alla dina inlägg. Känner igen mig i mycket även om min son inte har samma problematik, men ändå.
Det är oerhört tufft att som mamma balansera på den här linan. Veta vilket steg som blir rätt och vilket som blir fel.
Vill skicka lite värme mitt i allt detta!
Tack så mycket. Ja det är en svår balansgång. Man vill att allt ska bli bra men ändå har man en rädsla inom sig. En rädsla för mycket som man inte kan sätta ord på.
Tack för din kommentar! Det värmer!
Skicka en kommentar